Åtgärda. Det var vad hon skulle göra. Och det genast. Hon hade så många gånger i sitt liv varit passiv. Inte reagerat när det krävts. Låtit saker passera och människor slippa undan. Men inte denna gång. Nu var hennes tålamod slut. Hennes marginaler tömda. Hon tog beslutsamt på sig kängorna och rafsade åt sig skinnjackan i farten.
Hon skyndar ner för trappan. Vet att hon inte har råd att vänta. Är inte säker på att beslutsamheten hon känner nu när hon är arg finns kvar senare. Den råa kalla höstluften slår emot henne när hon kommer ut på gatan och och hon drar jackan närmare omkring sig. Andas in den trygga doften av läder och viker av till vänster. Det är inte långt att gå. Hon borde vara framme på mindre än 10 min.
Som hon går där inser hon att hon saknar plan, hon vet egentligen inte alls vad hon ska säga. Hur hon ska kunna ändra på något. För om det ska åtgärdas måste det väl ändras eller hur? Det beslutet som var så fel och som togs över huvudet på henne. Bara hon kommer fram till kontoret och får förklara. Ge sin version av alltihop, då måste det ju lösa sig. Hon har ända sedan hon fick reda på vad som hänt haft en slags overklighetskänsla. Som att det är ett skämt i stil med dolda kameran. Att ordna detta tillrätta borde inte vara så svårt, så hon förstår inte riktigt vad det är som gör henne nervös. Hon känner en slags intuition. Att det är något som inte är stämmer.
Hon öppnar den tunga dörren till bottenvåningen och går in. Tar trapporna de 3 våningarna upp, har inte ro att vänta på hissen. Istället pausar hon precis innan hon öppnar dörren in till advokatbyrån. Tillåter sig att hämta andan. Fokuserar på djupandning för att lugna ner sin kropp och hoppas att det inte syns igenom hur nervös hon egentligen är.
